Över det mesta

Jag är inte rädd.

Jag är skräckslagen.

Önskan om att kunna ge en förklaring i en mening är gjord, men kan omöjligen uppfyllas. Jag är skräckslagen. Jag är hemma. Men jag bor inte hemma. Eller jag bor hemma men är inte hemma. Fast jag är hemma nu, bor hemma och är hemma nu, men är egentligen inte hemma under hösten. Det är den mest logiska definitionen jag kan ge just nu.

I Oslo jobbar jag. Eller jag ska jobba där. Jag har bara inte något jobb än.

I Oslo stannar jag ett tag. Tagets längd beror på. Beror på om jag trivs på jobbet - jobbet jag inte har än. Jag kanske börjar plugga till våren. En liten kurs liksom. Eller ett litet program. Politisk kandidatexamen låter fruktansvärt hett. Och praktisk filosofi är lockande. Religionskunskap är ju obegränsat spännande. Litteraturvetenskap är oslagbart. Mitt liv är för kort. Någon gång ska jag hinna med att rädda världen också. "Rädda världen" var för övrigt mitt svar på vad för framtidsplaner jag hade i måndags. Det var bara Ena som förstod att det inte var ett skämt.

Hemma är Ulricehamn. Min hemstad är Ulricehamn. Här har jag aldrig trivts riktigt men nu är det min hemstad och uppenbarligen min barndomsstad likaväl. Ulricehamn ska väcka alla mina nostalgikänslor och det är hit mina tankar ska gå när jag är äldre och tänker tillbaka på min ungdoms dagar. För här händer allt. Under de två veckorna när jag har varit borta, har debattvindarna börjat kretsa kring hur - inte om - turismen blir lidande av en fulländad motorväg. I övrigt har en staty som heter Groda, men som mest består av en naken tjejkropp, blivit stulen, och på skolan jag har saknat sedan i våras hittar man nuförtiden på toalettgolv fasta konsistenser av sådant man vanligtvis spolar ned i en stol specifikt producerad för just sådana ändåmål. Eller det gjorde man på min tid i varje fall.

Människor förändras. Nu är det inte de senaste två veckorna som har orsakat något revolutionärt bland människor, men det är nu det har kommit fram. Cancer. Det fulaste ordet jag vet. Men inte mer än ett ord. Ordet skrämmer, skär som ett spjut genom kroppen och låter luften försvinna. Men inte mer än ett ord. Jag tror fortfarande att det finns mer styrka än vad ett ord för ett ögonblick kan förtränga. Luften tar inte slut om man fortsätter andas. Min Omma överlevde cancer. Min Omma visste när livet var värt att leva. Min Omma trodde inte på cancer, hon trodde på människor. Jag tror på vad Omma trodde på. Hon tror på Dig.